all the way down

nu är tankarna slut.

eller inte slut. dom har fastnat, fast inte på ett dåligt sätt nödvändigtvis. nu känns det som jag kan återgå till vanliga relativa harmoniska martin, som tar dagen som den kommer och inte spacear ut i tid och otid. eller ja harmonisk är jag väl alltid, men på insidan/huvudet har det varit världskrig och det har nog sipprat ut det med. fast det känns inte som om jag kommit fram till något jag inte redan visste. bara sorterat tankarna i minnet lite.
jag har tänkt på en sak. så länge man inte måste gå i vuxendagis och blir hunsad, förstår jag inte hur man kan tycka ILLA om att vara arbetslös. det är ju liksom som ett evigt lov, med vissa stunder av jobbansökningar, vilka man ändå aldrig får svar på. jag har lögat konstant i fyra månader nu, eller ja egentligen sex månader, eftersom jag inte gjorde något i skolan sista två delkurserna, och jag kan med lättnad säga det har varit så himla himla skönt och välbehövligt att komma ur systemet ett tag. komma ur måsten. komma ur hela stinkande samhällskroppen som skickar omkring människor som om dom vore produkter som ständigt ska utnyttjas, förbättras till varje pris. jag är inte stolt över hur jag tjänar mina pengar för dagen, men jag gör det iallafall, och vill samhället inte få in mig på en bana jag kan acceptera så kan jag inte säga att jag har några som helst bekymmer med att ta pengar från det, vilka jag ändå skulle ha fått i bidrag/lån/whatever om jag levde efter deras spelregler. deras. inte mina, inte våra!

jag har även hunnit med köpenhamnsresan och det känns bra, kan jag få ihop lite pengar förhoppningsvis med! foten blev dock kvar någonstans mellan netto och centralstationen, vilket är lite (väldigt) jobbigt. men jag tror på cykelterapi, och fint och rätt umgänge. då ska ni se den kommer läka fortare än kvickt. och jag kommer få båda delarna snart, så himla fint.