hela vägen ner

det ljusnar ute. klockan är tjugo i fem som vanligt, istället för att sova ligger jag och grubblar och lyssnar musik, varje natt numera. att vara tillbaka här hemma i uppsala/rasbo väcker så många minnen och tankar och saker jag begravt sedan länge. jag vill inte ha det till ytan igen, kan det inte bara stanna där borta i brunnen där det hör hemma? jag har dumpat det där för många år sedan och jag vill inte ha tillbaks det. lämpat av det. bort, iväg! jag börjar få nog av den här delen av landet redan, men samtidigt har jag fått nog av malmö för tillfället redan också. jag vill till fina svalöv, träffa fina m och okynneskasta gris och höra banjostämmor i korridoren. jag vill smyga upp och bajsa mitt i natten när alla sover och låta bli att tända lampan och halvt dö på kuppen. jag vill äta äckliga mackaroner med nettos vita bönor i tomatsås när dagsdumpstringen misslyckas och halta omkring med mitt ghetto limp med ett ständigt gnällande. i just det sällskapet, just nu!
istället ligger jag och undviker att sova i en skinnsoffa. fast det är väldigt välbehövligt att vara hemma och ta igen mig och umgås med familjen. men ja, det här med saknad har aldrig riktigt varit min grej när grubbleriet knackar på dörren. det blir svårt att vända om det till positivt när det är så intensivt men jag vet ju att det är något positivt, det är bara positivt. jag är trött på att det står någon varelse runt hörnet med utfällt ben. så himla trött på det, det är inte så jag vill att det ska vara. och oftast är det inte så heller, jag skuttar över benet. att vara hemma i hemmet där jag isolerade mig igenom en av de jobbigaste tiderna i mitt liv gör dock att det utfällda benet istället blir till en MFF-anfallare med en välinriktad glidtackling från sidan vilken med allra största säkerhet skulle resultera i rött kort. om inte avstängning resten av säsongen.

det kommer nog gå bra. jag ska bara sparka igång positivgeneratorn igen.

mitt liv vill jag inte ska gå ut på att tänka hur jag vill leva, jag vill leva som jag vill leva. med personerna jag vill ha i min omgivning och göra det som faller oss i smaken för stunden. inga måsten, ångestframkallande tvång eller jobbiga minnen. bara leva och suga i sig dagen för vad den är, en oändlig jävla möjlighet. om man bara vill det. nu är det vår, snart sommar. jag klär mig för vädret i glansiga shorts och hoodie och hoppas på det bästa.
nu ska jag göra exakt det jag vill göra. och just nu är det att sova som sune gör när han är i sitt esse. god natt.

dodelidodi

Och jag har glömt min första sommar
Och jag har glömt min första vinter med snö
Men jag har kvar ett kort av far

tråkigt hur saker och ting kan bli. fast sakta men säkert. känns som att saker och ting sakta men säkert reder upp sig i mitt liv, fast jag vågar inte riktigt hoppas, än. kämpar med tassar och klor för att inte falla ner i allt-skiter-sig-tänket igen, tror jag lyckas också faktiskt. man är väl viking.

tågminnen

ja... när man åker tåg som jag gör just nu (hightech!!) är det ju som bekant att små pikanta detaljer från tidigare tågresor kommer till minnes. nyss var jag och sket på toaletten på tåget stockholm-uppsala, och såg en skylt att min minsann får använda toan trots att tåget står inne på stationen. schysst. det är man ju van vid. liksom. fast förra sommaren tänkte jag så även i södra europa, så nu (eller ja kanske inte fortfarande, men) ligger det en godbit blomqvist någonstans på ett stationsspår i södra tyskland. eventuellt österrike, jag minns inte riktigt.
ett lite lättsammare inlägg än vad jag brukar mullra på med. det får stå för att jag faktiskt är väldigt glad, lättsam och positiv nu! tack tack tack tack! mot tidigare tick tack.

malmö-stockholm 21kr, JA! hej då, hälsningar till blind i berlin om ni läser det här!

min vän. jag känner mig så himla hjälplös, det vrider sig i magen. som tur är har bådas vår älskade åkt upp till dig nu iallafall. jag tänker på dig varje minut, kram.

all the way down

nu är tankarna slut.

eller inte slut. dom har fastnat, fast inte på ett dåligt sätt nödvändigtvis. nu känns det som jag kan återgå till vanliga relativa harmoniska martin, som tar dagen som den kommer och inte spacear ut i tid och otid. eller ja harmonisk är jag väl alltid, men på insidan/huvudet har det varit världskrig och det har nog sipprat ut det med. fast det känns inte som om jag kommit fram till något jag inte redan visste. bara sorterat tankarna i minnet lite.
jag har tänkt på en sak. så länge man inte måste gå i vuxendagis och blir hunsad, förstår jag inte hur man kan tycka ILLA om att vara arbetslös. det är ju liksom som ett evigt lov, med vissa stunder av jobbansökningar, vilka man ändå aldrig får svar på. jag har lögat konstant i fyra månader nu, eller ja egentligen sex månader, eftersom jag inte gjorde något i skolan sista två delkurserna, och jag kan med lättnad säga det har varit så himla himla skönt och välbehövligt att komma ur systemet ett tag. komma ur måsten. komma ur hela stinkande samhällskroppen som skickar omkring människor som om dom vore produkter som ständigt ska utnyttjas, förbättras till varje pris. jag är inte stolt över hur jag tjänar mina pengar för dagen, men jag gör det iallafall, och vill samhället inte få in mig på en bana jag kan acceptera så kan jag inte säga att jag har några som helst bekymmer med att ta pengar från det, vilka jag ändå skulle ha fått i bidrag/lån/whatever om jag levde efter deras spelregler. deras. inte mina, inte våra!

jag har även hunnit med köpenhamnsresan och det känns bra, kan jag få ihop lite pengar förhoppningsvis med! foten blev dock kvar någonstans mellan netto och centralstationen, vilket är lite (väldigt) jobbigt. men jag tror på cykelterapi, och fint och rätt umgänge. då ska ni se den kommer läka fortare än kvickt. och jag kommer få båda delarna snart, så himla fint.

allt det där

allt det där. ja det är en ganska enkel mening att ta tag i för det generaliserar problemet eller problemen till den mån man inte tror det finns någon lösning. det finns alltid en lösning, ofta alldeles runt knuten, om man bara har orken och styrkan att ta sig runt hörnet. att dela av problemet i delar och sedan ta sig an dom en efter en är vägen att gå, man kan inte bli av med all sin last på en gång, i guess! sakta men säkert, ungefär som min ghetto limp som har infunnit sig igen.

imorrn ska jag en sväng till köpenhamn igen, fixa igång lite sprit så jag har råd med Livet. funderar på att lifta till/från svalöv svalöv också för att spara pengar? för dit ska jag alldeles alldeles snart, och jag ser fram emot det så jag håller på att smälta! eller smälta är ett konstigt ordval kanske, men om jag säger att det där leendet som varit väldigt väldigt sällsynt senaste halvåret mot vad det brukar vara normalt, är tillbaka helt och hållet så fort jag tänker på det. den. dom.

ögon i nacken

en dag häromdagen satt vi ett gäng på torget, och jag och erik låg på en filt och kollade upp i himlen. då såg vi en duva med rumpen utanför hustakskanten precis ovanför oss. erik lägger av en ironisk kommentar att tänk om duvan skulle kacka nu, vilket den självklart gör i nästa sekund. med förskräckt glädje ser vi hur skiten snabbt segnar ner rakt emot oss, och kastar oss undan med ett skratt.
det är ungefär så livet känns just nu. jag är redo för skiten som segnar ner mot mig, och undviker det kanske inte alltid med ett leende på läpparna men väl med en positiv känsla av att allt löser sig i kroppen. så länge jag har de två sakerna jag behöver i livet så är jag både glad och nöjd.

livet som nomad/hobo/luffare/bostadsfri

är rätt bra. så jävla många fina människor ikring mig har jag så jag blir helt rörd bara jag tänker på det. det hade jag verkligen inte trott för sisådär tre år sen. så jävla schysst att se att folk faktiskt lever upp till sina fina ord om solidaritet och kärlek och tar hand om varandra när det blir svårt för vissa. så sjukt fint. när jag orkar ha jobb och vara en del av hela alltet så lovar jag ta hand om mina vänner som behöver det också. just nu pysslar jag väldigt mycket med flykt. fast inte flykt från hela min tillvaro. bara flykt från det jag tycker är jobbigt, det vill säga att ställa sig in i ledet, jobba på nåt skithak där jag inte gör något konstruktivt utan bara slavar för systemet och ändå får skitpengar för det. jag vill inte. jag kan inte. jag skulle nog gå under mentalt om jag tvingades in i det just nu. till hösten kan det bli aktuellt. till hösten kan mycket bli aktuellt nog, som flytt eventuellt. jag är så himla öppen för förslag från mig själv och omgivningen, fri med vinden egentligen. det är skönt! vissa saker rymmer jag inte ifrån, jag väljer nog att möta dom istället. ja, det gör jag.