det finns så jävla mycket som vill komma ut ur huvudet till olika personer, som jag troligtvis aldrig kommer få säga till dom. berätta hur sjukt mycket några meningar spelade roll för vem jag blev och hur lätt hela ens närvaro bara kan krascha när en inte är försiktig med vad man gör och säger. jag håller gärna uppe skenet av att vara obekymrad, självständig och ha ett grymt självförtroende men det är ibland, rätt ofta, raka motsatsen. men det löser jag som jag alltid gjort och håller det inom mig i flera år så huvudet till slut slår i backen och man är tillbaka på ruta noll.

jag vill inte känna såhär längre såfort jag blir lite nedstämd eller orolig, jag pallar inte. allting är väldigt simpelt egentligen troligtvis, men jag är körd av gångna år i hjärnan. för många som medvetet eller omedvetet fuckad upp mig för att jag på många vis kommer lita på personer förrän efter en lång, lång, lång tid och trygghet. jag förväntar mig alltid det värsta, förbereder kroppen och sinnet på att bli sviken, förbisedd, nedvärderad, kastad i rännstenen. jag kan inte hjälpa det ofta, och den här jävla känslan dödar mig inombords.