längtan - pepp - rastlöshet

varför återkommer jag alltid till det här stadiet i en stad? jag har svårt att se att malmö har gjort sitt än i mitt liv. ändå känns det som jag längtar härifrån på ett sätt såfort jag kommer hit nu, är det för att jag är bostadslös, eller är det för att jag har för mycket dåligt förknippat med det redan? jag tycker ju ändå att det mesta med malmö är positivt sålänge en kan bortse från idioterna i machovänstern. och jag kan det. det är synd att inte alla kan göra det bara, dom är fan inte värda att må dåligt över alls, någonstans.

eller så är det en bra sak, att mitt sinne inte nöjer sig med mindre än det absolut bästa för mig, exakt det jag vill göra för stunden och i nuet och i framtiden.
varför ska man nöja sig med mindre när en har hela världen för sina fötter?

jag tänker då inte göra det