eller, lamea ur gör jag ju varje vinter...lika säkert som usa och kapitalismen ungefär. det är ett årligt fenomen, men i år har det tyvärr mer eller mindre varat sen i somras. men jag känner ju faktiskt att det är på väg bort nu TILL SLUT! jag är väldigt positiv just nu uttalanden till trots och tycker det ska bli så himla mysigt och fint att flytta till värmland! det är bara huet som spökar och jag vill inte att det här stadiet av mitt liv ska vara längre, det är nooooog nu krabba!!

likgiltigheten tränger sig på igen och jag har inte lust att ta mig för nånting typ. vill känna mig saknad, efterlängtad och på något sätt icke-ersättbar, men just nu känns allt bara just inte så. jag har massa fina kompisar och världens finaste flickvän, ändå sitter jag isolerad ute i ingenstans...

fyfan vad fint!!!

lugnet igen... att kunna uppskatta livet för vad det är just nu och att världen ligger för ens fötter är, som jag sagt hundra gånger förut, helt underbart. efter en minst sagt omtöcknande period känns det mesta väldigt bra, harmoniskt, nu.

när ens största problem i vardagen består av att ens älskade lilla småsoz kissar i ens säng är livet bra! livskvalitetsmått på rikt

det är med blandade känslor jag åker neråt till skaune igen. samtidigt som jag saknar mia och issa och alla andra fina så ger mig staden jättenegativa vibbar just nu, ungefär som stockholm. jag vet ju dock inte riktigt vad alternativet att vara nånstans är? rasbo faller ju bort, annat än kortare perioder som nu, då är det trevligt och skönt. rädd att jag kommer ta lätta vägen ut och bara dra mig tillbaka hit medan resten av världen gör något med sitt liv och frodas.., får se till att det inte blir så!

jag förstår mig inte på mig själv?!! nu orkar jag fan inte mer snart, kan jag inte bara få vara lugn och harmonisk mer än fem minuter, det är allt jag begär. lite ro och ordning i mitt huvud och i mitt liv, inte den konstanta helveteskänslan i bröstet!
ska försöka ta bort den med god julmat och familjemys, men jag betvivlar effekten av det räcker...

ånäu ensamheten igen...känslan av att vara helt utanför allting? det skär i hjärtat.., jag vet inte vad jag ska göra åt det?