jag behöver ett bekant, vänligt ansikte brevid mig. det är jävligt att bo helt ensam när man är van att bara behöva gå till rummet brevid eller tom till andra sidan rummet för att hitta en trygghet och vän eller kärlek. nu är alla en halvtimme bort och det känns inte bra, jag kommer mig inte för att göra något och kroppen skriker. kan inte NÅGON bo på värnhem iaf? det hade varit guld, eller om jag hade haft en cykel eller busskort.